Gott Nytt år! Ut med det gamla och in med det nya.Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, men IDAG hjälper Herren.Under det här året har jag upplevt mycket smärta och ångest.Min syster dog, min katt dog, ja en till katt oxå föresten.Men jag har oxå mött nya människor som jag lärt känna.Det finns lite positiva saker med FB oxå.Vissa har jag mött där,andra i verkliga livet.Livet tycks aldrig bli som man tror men många gånger blir det bättre.

Jag har lärt mig att se glädje mitt i sorgen på något sätt. Att man har så otroligt mycket att glädjas åt mitt i det jobbiga.

Jag är speciellt tacksam för den psykolog som hjälpt mig hela hösten.

Jag är oxå oerhört tacksam för Freja, min älskade engelska springer spaniel jag fick av svägerskan.

De gånger vi varit på Södermalmskyrkan och fått träffa våra vänner

Den ständiga kontakten med min xtramamma Sigbritt

Vår fina helg i Uppsala då vi firade 25 år som gifta.

Jag fick lära känna fam Raivo Sastacovics från Lettland

För den gången i våras så jag fick en förnimmelse av vår. Det kommer alltid en ny vår...
och det gör det alltid. I våra hjärtan men även i det naturliga.

GOD BLESS och GOTT NYTT ÅR!

AnnaLena

Nu är julen slut.Mycket stök för så korta dagar.Någon sa något om att det var svårt att hitta julefrid, det har jag funderat på.Jag läste oxå någonstans att nutidsmänniskan är vana att bli serverade underhållning. Så fort det blir en stund över så åker mobilerna fram. På det sättet är det kanske svårt att hitta friden. För friden tror jag kommer inifrån.Varifrån annars skulle man finna den? Jag kände en oerhört stark känsla på juldagsmorgonen då hundarna och jag var ute.Det började dagas och snön hängde tung från träden. Ingen annan var ute och det var tyst. Fridfullt. Jag bara stod mitt på Bergavägen och njöt av den vita färgen, tystnaden och vi själva.

Jag fixar det här

Såhär dagen före julafton så går tankarna till dem jag inte längre har med mig.Mamma, pappa och syster.Jag undrar lite här nerifrån hur ni har det hemma hos Gud.Är det lovsång hela tiden eller hinner ni prata om annat oxå med varandra.Jag saknar er så mycket men det går bättre och bättre. Det finns så oerhört mycket att leva för.Min underbara familj, församlingen. Så jag fixar det här. Jag vill att ni ska veta det bara. Imorgon kommer släkten på Håkans sida hit och ska för första gången fira julen med oss. Det ska bli jättekul!

Tidevarv komma, tidevarv försvinna...Men Guds Ord består och ni har mött Honom själv.Det avundas jag er även om jag har mycket tid kvar här på jorden än.

Kramar från yngsta dottern och systern

Så möttes vi då Herr Varg och jag tillsammans med Dayton och Freja. På lite för nära avstånd för att det skulle roa mig.Han såg oss helt klart. Så vi stod där Dayton, jag och vargen och kikade påvarandra. Freja hade snabbt tvärvänt och dragit en bit hemåt.Dayton märker aldrig något, så inte nu heller.Vadå varg liksom....Jag kopplade honom snabbt och tvärvände och gick hemåt. Vargen närmade sig lite såg jag när jag vände mig om. Men sen stannade han där han var.Vad vet jag. Han kanske hade sett oss flera gånger än jag sett honom.

Inte vill jag väl ha vargar inpå mig och visst vill jag kunna gå i skogen. Men att se en varg sådär i vilt tillstånd. Det var mäktigt på något sätt och det gick ju bra. Nu väljjer vi nog strikta promenadvägar efter det här.Åtminstone ett tag.

Gud använder människor
som är svaga och kraftlösa nog
Att luta sig mot Honom

Idag predikan på gudstjänsten av AnnaLena Holmsten.Det gick bra. Ämnet jag predikade över var helgelse och det är inte det mest upplyftande, men jag upplevde det välbehövligt.Jag fick mycket beröm av de andra efteråt och det värmer.
Sen tog Håkan och jag en långpromenad med hundarna uppåt Rydens.Kallt men skönt.

Helgen som var tillbringade vi i Uppsala på Hotel Park Inn. Ett lite äldre mysigt hotel nära Sivia Torg. Vi ägnade fredagkvällen åt att skratta åt mitt misstag att ta med min äldsta fulaste känga och sen en av de nya. Tänk om jag åkt i mina Foppa liksom och fått haft dem hela helgen. Skor är svårt för mig att köpa så det kändes uteslutet. Men jag hade Tesans gamla kängor så det ordnade sig. Men konstigt kändes det. Jag som petar på Håkan jämt att han ska komma ihåg allt så får jag till det sådär själv. Sanslöst.

Men helgen blev bra. Vi var en sväng ut till Ribbingebäck för att sondera terräng lite tills jag ska dit på tyst retreat någon gång. Ytterst lite shopping och besök hos AnnaCarin naturligtvis. Det gör vi alltid. Grekisk restaurang pålördag kvällen och LibetsOrd på söndag förmiddag. Sen middag hemma hos Anna-Maria och Andreas Olsson i Årsta där vi fick se hur stora sönerna blivit. Sådana kopior av sina föräldrar. Fina pojkar, bröderna Olsson.

Sen idag kom snön. Hjälpa vad snö. jag har känt mig mer insöad än vanligt. Det blev en kort prommis med hundarna idag. Alltför kort, men det gick liksom inte att vara ute. Vi var tre snögubbar som kom hem inom 20 minuter och frös och var blöta.Mest jag tror jag.

Gud låt mig vara ett prisma
som sprider ljuset från dig
i den mörkaste natt

Den 21 november firade vi 25 år som gifta.På ett sätt känns det länge sen, men på ett annat inte alls så värst långt borta. Det var snöglopp och kyliga vindar den dagen. Men vad gjorde väl det? Jag var överlycklig att få gifta mig med min älskade. Lycklig över att få dela mitt liv med dig Håkan det är jag för all framtid.

Helgen innebar församlingens ledarskola nivå 3 på lör fm. Fikastund med vänner från Vändplatsen under eftermidagen. Plankstek för att fira vår kommande bröllopsdag med hemmavarande dottern under kvällen. Gudstjänst på söndag och bjuda på tårta kalas efteråt med församlingen. Det oxå för att fira att min älskade och jag nu varit gifta i 25 år.
En hundpromenad i lera under söndagseftermiddagen och sen...trött.
En härlig helg.

Måndagen startade med att reveljen gick vid 05 tiden då Dayton av alla ville ut. Full panik...jaja jag kommer. Lagom tills jag hade gått uppför trappen och tänkte slänga mig i sängen igen så insåg jag...var är Freja? Hon häckade nere vid ytterdörren och ville oxå ut. Henne måste man följa så jag var hurtig och stod där ute i bara nattlinne.Något kylslaget...
Sen har vi gått promenad runt våra ägor hundarna och jag. En sån skön känsla att få sträcka ut över en åker med frostkanter på.Skogen lurar mörk och dimmig och det är tyst. Naturen bjuder på mycket om man bara inser det.

Ha en trevlig måndag

Idag träffade jag ett original som många väljer att inte se. Det var i Bollnäs och ni såg rätt. Han fick en kram av mig.Han var smutsig, luktade illa och stank sprit.Men Jesus hade inte gått förbi honom och det gjorde inte jag heller. Även om det var första tanken som kom, men jag motade tillbaka den.All behöver en kram ibland.

Uppe in the otta idag.Såhär tidigt brukar jag då aldrig vakna. Men Freja gick ned till Bettan och ville ut och Bettan var stressad, så jag slängde mig upp ur sängen och stod och huttrade på bron med Freja ute på gården. Kiiissa Freja...

Nu väntar vi alla tre på att det ska ljusna ute. Vi vill ut och gå!

Jodå nu mår jag lite bättre. Lite förvånad är jag allt. Men det är sååå bra. Lite mindre ångest, mindre medicin och liten viktnedgång. Jag har kommit igång rejält med promenader så det beror nog på det att måendet är bättre. Jag är ute en timme ungefär varje morgon med hundarna i skog och mark och det är jätteskönt. Sen from nästa vecka är även planen att börja trampa motionscykel på G.
Håkan och Bettan är i Uppsala idag för att städa ur Kantorn (studentrummet). Så här är vi ensamma i vanlig ordning. Katten Amos, Dayton, Freja och jag. Katten Snutten finns tyvärr inte med oss längre utan han är för alltid i våra hjärtan. Han var sjuk och fick avsluta sitt liv.
Imorgon är det gudstjänst och mamma SigBritt predikar. Ska bli intressant att lyssna till. Bidraget från mig blir väl någon sång eller så.

Trevlig lördag-kväll och Bless

I min Gud har jag min tillflykt
Honom litar jag på
Jag har lämnat mitt liv åt Honom
jag andas igenom Hans nåd
Han ger mig allt
han vet vad jag behöver
Han är Gud, inget fattas mig
som en örn jag lyfter
seglar över
De moln jag tycker hindrat mig

I Hans kärlek
kan jag sväva
Som en örn
och få nya perspektiv
Jag ser längre
jag ser högre
Jag lever och är fri.


Den här sången skrev jag för några år sen och satte musik till.Ett enkelt ackordackompanjemang.Sången tilltalar mitt innersta och jag jämför mig med en örn. Vilken känsla av frihet att sväva högt högt och följa med uppvindarna högre och högre.Just här är det ointressant att örnen er ett rovdjur. Här är det friheten som man ska se.

Gud är trofast så ljöd sången
bland Guds folk i forna dar
Samma sång från tid förgången
tonar ännu lika klar
gud är trofast och det räcker
ända in i himmelen
Gud är trofast Gud är trofast
sjung det om och om igen

Den här sången går jag ofta och småsjunger på.Jag tycker så mycket om den musikaliskt
men naturlgtvis är det texten som är den klaraste stjärnan.
Gud är trofast.Även om det händer saker och man som människa kan tycka att Han
inte alls är trofast, så är Gud det. Han sviker aldrig, förändrar sig inte, ljuger inte, ångrar sig inte.

Tänk att ha en person vid sidan av som är trofast. Fast i tro, trofast....

Det är då skönt att veta att man alltid har full backup från Gud och hela himmelen.Det vore inte mycket av mig annars. En spillra och en skärva lösryckt ur sitt sammanhang.
Jag har gräslig tandvärk. En tand är jättetrasig och det lär väl bli "ta bort" imorgon antar jag. Sedan är det en rotfylld typ med en fin vit krona som gör ONT! Det värker långt långt in i käken så fort jag dricker eller äter något. Låt mig gissa: tandinfektion, för jag har feber oxå. Jag ska hasa mig in på Folktandvården och kräva att de drar ut alla mina tänder så slipper jag träffa dem någe mer...(tänderna menar jag)

Igår flyttade goaFreja in här. En helmysig engelsk springer spaniel som är fyra år. Än så länge äger svägerskan henne men jag hoppas att hon ska stanna hos mig för alltid. Bara på ett dygn har jag lärt mig älska denna söta varelse.Men slug är hon...Hon testar mig för att se hur långt hon får gå när det gäller soffor och sängar.
Reglerna är att kökssoffan har hon tillgång till och soffan i vårat sovrum, men inte skinnmöblerna i finrummet och inte någon säng alls. Fjäsk tycker Dayton som aldrig någonsin ens fått hoppa upp i en säng eller soffa...

Jag tar sällan med min kamera när vi är utepå Dayton och jag.Jag har upptäckt att jag missar mycket av naturens skönhet då jag ständigt letar motiv. Annars är jag en glad amatörfotograf till eget behov. Det är avslappnande att bara gå och ta i alla fina höstfärger. Alla löv som skiftar i grön-gul-orange-vinrött.Vilken färgpalett så skön att se på. Sen finns det höstdofter. Har du tänkt på hur det doftar en höst. Säkert olika på vara man är och befinner sig, men här på Bro-Erskes så är det hög frisk klar doft av vått gräs, plommonen bakom altanen, doften av traktorer, doften av kall får-ull och lite dynga oxå. Inte så lite heller periodvis. Men härligt är det.Man känner livet pulsera genonom årstiderna. Man brukar säga att var årstid har sin charm och det har den helt klart.Men för mig ligger hösten som nummer ett.
Man kan även dricka en kopp te och sita under en filt med en bok.Mysigt.

Just nu känner jag såhär: Jag älskar det liv jag lever.Tack Gud för det.

Det är lite av deppardag idag. Men jag låter inte det ta över helt.Men tankarna skär igenom hjärtat ibland och det gör riktigt ont och klumpen i magen växer... Men jag litar på min Gud att Han aldrig överger. Det Han har sagt det står kvar.Jag är så tacksam till honom för att han tror på mig trots att Han vet precis vem jag är.
Jag föreställer mig att jag kryper upp i Hans famn och han lägger sina armar runt mig, jag lutar huvudet mot Honom och där är jag trygg.

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mina känslor efter helgen. Kanske såhär...
Trots smärta i fingrar och tår, panikångest och svettningar och trängsel, sömnsvårigheter med mera så var helgen alldeles alldeles underbar. Det är alltid så att det är värt att få vara på Södermalmskyrkan, höra undervisning och få träffa sina vänner igen. Den diamanten är större än vilken smärta som helst.
Men visst grät jag.Tankar kommer och går, minnesbilder fladdrar förbi på insidan.Ångestklumpen i magen...Men det gick. Jag var där och det är jag glad för nu. Hinder i livet är till för att övervinnas.

"Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga...
han säger. I Honom har jag min tillflykt" (fritt översatt av mig och mitt lite dåliga minne)Men det är sant. Min Gud är bara god och han älskar mig.Det är jag säker på.

Ja dagarna går. Ibland är jag väldigt ledsen och ibland går det bättre. Man säger att barns sorg är randig.Det är min med.
Nu är det höst i BroErskes i Ämnebo och höstlöven dalar ned från vår stora lönn fuktiga röda och kalla.Hösten har verkligen fina färger.

Imorgon händer det som jag längtat efter och det är att vi åker till Stockholm och G12 konferensen.Vi ska ha oss och bo på hotell Clarion på Södermalm alldeles nära kyrkan.Blir som en minisemester med dagarna fulla av sång och undervisning.Härligt. Elisabeth har kommit hem för att passa hus och djur så vi kan koppla av helt.

Jag har verkligen fått en bra psykolog.Jag har träffat henne två gåner nu och det är så lätt att prat

Det gäller att hålla modet uppe. Annars dras det rätt fort ned verkar det som. Äntligen har jag fått tid hos psykolog denna vecka. Typiskt att jag ska må så dåligt när min psykolog får barn och min läkare flyttat. Så jag har fått vänta en hel sommar.

Livet är fullt av saker. Det är för mycket sånt nu.Men för lite katt. Jag saknar Cesar så hjärtat håller på att brista.Nu ska jag ta itu med en kartong till...

Idag var det röjning av syrrans lägenhet igen. Vi hade lyckats med att intala varandra att vi hade det mesta gjort, men inte då.Det var massor av saker kvar. Vi drog genast igång och jag tog köket och Håkan ett förråd. Vi jobbade så svetten lackade.Packade i lådor, slängde i sopsäckar osv...Vi blev ivrigt ackompanjerade av en av syrrans kompisar.Han hängde på och pratade oh pratade.Jag tror han lyckades med att säga "Du AnnaLena" ungefär femtio gånger på en liten stund.Till slut intresserade vi honom för att hjälpa till och bära ut saker. Det gillade han skarpt. Han blev riktigt stor på sig där ett tag...
Vi fick med oss massor hem naturligtvis.Så sjukt med saker vi har nu...Egna, från mamma och pappa, syrrans samt en hel del faktiskt från Vängsbo. Vi kan ha egen Loppis till nästa sommar. Jag tror faktiskt vi ska ha det. Det vore lite kul oxå att få träffa lite folk och sådär.

Iallafall så är det såhär att Gud är med. Både i med och motgång.Jag bara vägrar tro något annat.Han är kärleken och Han är den jag behöver. KRAM/ A-L

Jag vill tro på en ljus framtid. Hoppet är det sista som lämnar människan och jag säger att min tro på Gud aldrig lämnar mig.Gud är bara god. Trots det jag möter i mitt liv kan det omöjligt skyllas på Honom. Inte när Han bara finns där med sin kärlek och vakar över mig varje timme, varje minut, varje sekund.

Men visst känns det. Känslorna sitter löst på något sätt. Stabiliteten har försvunnit och minsta lilla får mig att gråta. Idag stod jag och grät nere vid postlådan.Det kom en tanke, ett minne som jag inte hejdade utan den fick flyta med bara. Jag saknar pappa, mamma och IngMarie och min lilla katt så hjärtat går sönder...
Sorgen över katten Cesars död utlöste en rejäl sorg över den familj jag mist de senaste åren.Men jag tror att det är bara bra att sörja.Gör man inte det så kan man fastna på något sätt i en negativ cirkel.Jag ser inte ljuset än men jag anar att det finns.

Sångstrof: Beause He lives I can face tomorrow. Den lever jag på.

Jag har känt mig helt inkapslad senaste månaden.

Idag var svägerskan och jag till Erikshjälpen för att kolla på tillfälliga gardiner åt våra svärföräldrar.Fanns inga med de rätta måtten.De är stora fönster på Skidan.Det blev lite trångt där med röran av saker och alla människor  hemma hos dem, så nu är jag hemma och funderar.
På livet, döden och katten Cesar. Det blir fort för mycket för mig med många människor runt mig. Jag känner mig stressad och då gråter jag för allting i princip. Så det känns bra att vara hemma nu.Sorgen kommer och går blandad med oro över min älskade lilla kattkille som har varit borta en vecka nu.

Idag är det tungt. Både utanför fönstret där regntunga skyar far förbi och inom mig där det är sorg.För att tillvaron skulle bli helt perfekt så bet jag sönder en tand oxå.Skärvorna skramlade i munnen tillsammans med frukosten.
Begravningen för Ing-marie är idag på St Lars kapell i Bollnäs. Men det är bra att det blir gjort för jag tror att det blir lite bättre sen.Jag ska skriva ut ett tal som jag filat på en vecka nu. Få se om jag kan hålla det alls.Återstår att se.
jag sörjer dem alla tre idag. Mamma, pappa och syrran. Min grundfamilj är nu i himlen.Jag har mycket att göra kvar här så det dröjer länge innan jag ansluter.

Det finns nåd för varje dag.Må solen lysa över dig idag och gläd dig i Herren.

I två kvällar nu har vi varit till Sionförsamlingens tältmöten i Alfta. Daniel Viklund predikade väldigt intressant och bra. Sionförsamlingen har jag på en speciell plats i mitt hjärta sen mina tonår. Jag vistades mycket i både Brobergs och Lindbloms familj. Jag var med på möten, sjöng och spelade gitarr. Nu är alla dessa barn vuxna är gifta och har egna barn. Det var väldigt roligt att se både Elisabeth och Marcus in action. De har jag så mycket minnen av. Så jag njöt av sång och musik och att få prata med dem alla efteråt. En vrå i hjärtat sparar jag åt dem...

Annars känns det tungt i omgångar sådär.Så idag bestämde jag mig för att backa ned lite och bara vara. Inte att hela tiden försöka kämpa emot gråten utan hellre minnas och försöka ta emot den.Jag tror att det är bäst.

Dagarna går åt att överleva.Sorgen går i vågor, men det går. Jag överlever detta med. I`m a survivor i Guds kraft.
Idag var vi till  I-M:s lägenhet, en inte alltför trevlig stund.Vi åkte dit med en massa kartonger och ställde in och gick igenom vad som behövdes göras och vad jag ville ha.Mest blir det saker efter mamma och pappa som får följa med hem.

Baksidan av sorgen tror jag är glädje....Jag vill tro det. Att det vänder när det är som mörkast och allt det där.

Igår dog min syster. Jag var med henne tills hon gav upp andan.Hon klarade inte av ett liv att andas själv längre och skulle för alltid bli bunden till resp. Det klarade inte jag av att veta så därför lät jag henne gå. Jag är säker på var hon gick. Hon är i himlen hos Jesus och hon är frisk och har fått möta mamma och pappa.
Jag är ledsen och har inte sovit inatt, allt känns märkligt. Jag mår illa fysiskt. Men långt där inne så är jag oxå glad för hennes skull. Helt klart är jag det.

Idag tog jag i samråd med syrrans läkare att de ska dra ned på respiratorbehandlingen för att se hur det fungerar. Gör det inte det så får hon flytta vidare (avlida). Ett beslut jag inte önskar någon annan att ta.Det måste vara fel att bestämma över död och liv? Men om inte livet är livsdugligt, vem bestämmer det? Vad är livskvalite? Kan man kalla det livskvalite att bli ett vårdpaket någonstans...Frågorna är fler än svaren...
Men jag kände verkligen Gud oerhörda kärlek i det här beslutet.Nu är det upp till honom att bestämma. Men känslor har jag ju och det svämmar ofta över av tårar och förtvivlan, för även om jag vet var hon går iväg så betyder det ju inte att det blir ett oerhört tomrum, ja efter dem alla tre. Pappa, mamma och syrran.

"Han omsluter mig på alla sidor" Det gäller både syrran som kanske är på väg över, men även mig och familjen som lever kvar/ Bless

"Because he lives I can face tomorrow" Tack älskade Jesus att jag kan få känna så. Jag förstår inte hur de som väljer ett liv utan dig bär sig åt.
Idag fick vi veta att min syster är sjuk och är på sjukhus. Först diagnosen stroke men sen vätska på lungorna och överallt. Hon är uppsvullen så vi kände inte igen henne när vi kom dit. Hon pratade sluddrigt och hade andningssvårigheter.
Fy så jobbigt för henne. Hon är flyttad till IVA nu på bevakning för hon är sämre.Hur kan man överleva att bli det i hennes situation det vet jag inte.

Och jag den ständiga lillasystern som alltid varit storasyster känner mig trängd och orolig.Först pappa sen mamma...nu är Ingmarie sjuk.Jag får lite svårt att hantera det.På något bakvänt sätt är jag så orolig för syrran så jag kommer in i sorgen efter mamma och pappa.

Men styrkan och kraften har jag i min Gud. "Inte skall han låta min fot vackla. Den som bevarar mig sover inte" Jag tröstar mig med det.

Idag har vi haft finfrämmande norrifrån.Per och Annelie samt Carina och Robert och deras tre pojkar.Vi kunde till och med sitta ute och fika i solen på altanen. Underbart väder idag.
Just nu är det mellanläge och planering inför kvällens Persmässa (som vi inte ska in på) Utan vi ska stå utanför, bjuda på kaffe och godis och sådär. Samt prata med folk som är det roligaste vi vet. Vi som församling vill erbjuda en stunds gemenskap och naturligtvis JESUS till edsbyborna.Väl mött ikväll eller imorgon.

Igår hade Håkan och jag en "Gävledag" Det har vi haft för oss många gånger förr att göra och syftet med hela resan är att hälsa på min kära morbror Sven och hans fru Lisbeth och numera Roger och Charlotte, Amandus och Alva.Det gjorde vi mestadel av tiden, men vi hann även in till stan så jag fick besöka Stor och Fin som öppnat där...Kläder kläder... Sen drog vi ut mot IKEA på Håkans inrådan... och köpte ett garderobsystem. Jag sprang in en sväng på Bokia  och sen blev det släkten i Verkebro. Till sist avslutades dagen vid Vretas i Trullsbo där jag sprungit och lekt som liten.Jag var tolv år när vi slutade vara där.
Min morfar gick bort tragiskt tyvärr. Men många minnen finns kvar och det kändes riktigt bra att stå på bron vid huset och känna doften...Även om det känns både och.  Jag fick en otroligt stark längtan efter både mamma, pappa och mormor och morfar när vi var där.

Jag blev i all hast kallad till Vängsbo. Svärmor mådde dåligt. Jag blev hämtad av dottern. Hon och vår andra dotter var hos dem. Jag ringde ambulansen när jag såg hur det var. En troligtvis TIA som verkade ha gått över då hon sen kom till sjukhuset.Men värt att kolla upp.Vi är glada att det inte var värre. Lilla svärmor så stapplig men envis...

Ibland är vår värld ingen trevlig plats att vara på.Jag tänker på den demonstration som Nordfront hade på Brotorget Bollnäs i lördags. Den fick mig att rysa och må fysiskt illa.Bara namnet på gruppen ger direkt associationer till ni vet vad...Världen är så ond. Flera har blivit våldtagna här i Hälsingland under veckan som gått. Det mesta skylls på invandrare. Jag tycker att det mesta ska skyllas på Kung Alkohol.Varför ska svensken vara så sprit och festberoende.Det medför bara att omdömet blir ett annat och man gör saker som man vanligtvis inte gör. För hur många människor går en vanlig vardag ut och våldtar någon.Utan sprit i kroppen...Nej antagligen inte många utan bara dem som kanske har fel på sin insida och inte har omdöme pga det.

Att skylla det mesta på invandrarna är inte heller OK.Och det gör vi alltför ofta i Sverige. Vår son är afghan och jag blir riktigt rädd när jag hör all denna fientlighet gentemot invandrare. En del människor förutsätter oxå att all kriminalitet står invandrarna för.Jag håller med om att det är så till en del, men absolut inte allt. Sen ska man även fundera på varför människor gör som de gör.En del av dessa ex flyktingbarn har varit med om saker som vi inte ens har på kartan. Vår son är en lugn och go kille, men jag är rädd att han kanske är på fel plats i fel tid och råkar ut för något hemskt.

Rest In You - Hillsong

Igår hade vi som församling gudstjänst uppe i Norsbo på Mittjasvallen.Vi var inbjudna av Lars Mittjas som ville att vi skulle komma.Katrin och jag sjöng och försökte desperat hålla reda på våra papper i blåsten... Martin sjöng. Han gör det bra den killen. Han kom av sig men kör vidare ändå.Han är ett friskt liv  bland oss.Håkan predikade om den förlorade sonen och sen sjöng vi lite sommarpsalmer.Ja sen fikade vi.
På kvällen kom en gammal vän över som numera inte bor i vår by men har anknytning hit.Den mannen kan prata han....Men är hur go och trevlig som helst.

Idag söndag är det lugnet som råder hos Holmstens. Bettan häckar som vanligt vid sin dator och jag försöker deperat hålla mig vaken...Det är regntunga skyar ute. Mörkt och konstigt på något stt.Även ett rejält skyfall har vi fått uppleva.Håkan upplevde det speciellt för han var ute då för att kika till kossorna...

Porslinsmuseet i Alfta.
En helt trolig plats om man gillar porslin.Jag åkte dit idag tillsammans med svägerskan Maria och där träffade vi även på Eggers/Jonssons.Det blev en nostalgi-vandring för min del, då jag såg allt porslin.Viss delar hade jag sett hela min barndom och det kändes faktiskt i mitt hjärta så jag såg exakt de kaffekoppar som mamma och pappa drack kaffe på maten ur...Igenkännandets glädje blandat med tårar.Ibland visst stunder kan jag längta så väldigt efter mamma och pappa.Jag hade velat prata med dem. ge dem en varsin kram och bara vara i närheten.

Min stora tröst är ju att de finns hemma hos Gud och är fullkomligt friska och inte dementa alls. De lider inte av någonting utan får vara med Jesus.Det unnar jag dem, visst. Det är bara det att min längtan svämmar över ibland.

Hur ska jag orka

Eller ens vilja

Leva ett liv

så förföljt av smärta

Det skriker på min

insida

Gud var är Du

Men jag vet oxå

att det fortfarande

är sant "I mina sår
är du helad"
Och blodets kraft
är nog för mig
Hela livet igenom

Det är bara det

att jag blir trött

Trött på att kämpa

Trött på att gråta
När det gör ont

Så jag vill bara bort...

Men kämpa och kämpa

Nej det behöver jag

inte heller

Jag kan vila hos Dig

I Dig hämtar jag kraft

Hjälp mig Gud att inte

glömma Dig

Det är så förtvivlat lätt
att göra det.

Igår hade vi en supertrevlig dag med vår församling med många fler. Vi grillade i vår trädgård och umgicks. Hur mysigt som helst.Lachen förgyllde det hela med sin tipsrunda förstås. Regnet uteblev och det åskade inte ens...
Solen sken ibland ner på oss i vårat partytält. En underbar dag helt enkelt. Just det våran Martin Eliasson sjöng oxå. Han är så duktig den killen. Alltid redo.

Idag (söndag) var vi på Salemkyrkan för att lyssna till gulliga Joy som predikade.Hon var jätteduktig och det var så kul att höra henne.
Under eftermiddagen har regnet stått som spön i backen (vilket uttryck) Men det är skönt att lyssna på när man ska sova så det blir det nog snart. En kopp te först bara.

Idag har jag passat på att tvätta lakan. Solen och vinden samarbetade med mig så jag fick mycket torrt.Äldsta dottern gör ett helgbesök i Uppsala så jag har varit hemma här med mig själv och djuren hela dagen. Amos har följt mig som en liten hund och fåren har bäat när de sett mig. Även kossorna som går bredvid trädgården har höjt upp sina stämmor ibland.En riktigt mysig känsla faktiskt att prata med djuren.

Vad är mod?

Att konfrontera drakarna
Övervinna hindren
Förstå riskerna
Verkligen leva
Alltid hoppas
Gå hela vägen
Och förvänta sig det bästa

Nyss hittade jag en lite trastunge i vår trädgård. Den satt blickstilla fast jag rörde mig bredvid den. Jag tänkte att här blir den inte långlivad med tre jägare (katter) boendes i huset. Mycket riktigt kom Amos sättandes. Fast han missade fågeln på en meters avstånd och sattte sig bland tvätten jag skulle hänga i stället. Men katten Cesar missar inget och sen kom han...Först hoppsprang den stackars fågeln (säkert skadad) sen sprang jag efter för att hinna få undan fågeln. Sist Cesar som nu jagade mig istället.Men fågeln klarade sig...hittils.

Vikt och Bilnostalgi

Först av allt.Javisst försöker jag gå ned i vikt.Det går väldigt sakta men säkert framåt.
Ni vet man får så många frågor och kommentarer ibland som man inte vill ska fasta i en, men de gör de. De sitter som tuggummi under skon... "Hur kan du blivit så tjock osv...Då undrar jag faktiskt på allvar hur det är med uppfostran och artighet...Jag vill väl inte vara tjock heller!
Nog om det och Gud välsigne er alla....

Det jag egentligen skulle skriva om var vår gamla bil som numera inte är våran. GammelAudin...en -88 brunmetallic Avant som vi älskade. När vi i familjen ser denna bil blir vi alla lika lyriska och sen går vi igång och minns allt möjligt.Flickorna minns badresorna med Gottfrid (en uppblåsbar krokodil) och vi minns isättandet av barnstolar, utflykter osv. Samt inga lagningar. Tänk vad denna bil gick bra.
Jag har mött den körd av en äldre man nu två gånger på samma klockslag mellan Alfta och Edsbyn så den finns i kommunen iallafall. Vi älskar dig gamla bil.Lev väl.

Idag är det Psykologen i Bollnäs igen. Det är som att vrida om en kniv varje gång vi pratar, men det känns nyttigt. Som att gå till tandläkaren. man vet att det blir bättre sen.Så jag tackar Gud för min psykolog som hjälper mig reda upp mitt trassliga innersta. Gå inte omkring med såna saker länge som jag gjort utan sök hjälp. Jag önskar att jag fått den redan som liten så kanske mitt liv sett annorlunda ut.
Men det är aldrig för sent att ha en bra barndom som någon sa. (tror att det var Mark Levengood)
Det blir även besök på Åhlens, Helins Bok och KappAhl.Hoppas de sistnämda har jeans åt mig för det är jeanskris här.
Blessings from me/A-L

Att ha förmågan att vara glad när man är ledsen är en nåd.När ens hjärta brister av sorg och oro och man gläder sig ändå på insidan.Min glädje har jag i Gud. När det stormar och blåser när det gör alltför ont...Eller som idag. Någon dog som jag känner lite.Då är det en stor tröst att känna att glädjen i Gud har jag alltid.Förr kände jag aldrig så här utan jag gick helt upp i det som var svårt.Kanske har jag lärt mig skilja på saker och ting. Bara för att livet på jorden är sorg och bedrövelse så betyder det ju inte att glädjen i Gud är borta.

Jag hoppas på Dig Gud
Inte ska du låta mig vackla
Du sover inte
Du finns alltid bredvid mig
Du är trofast
Du är allt vad jag behöver
Överflödets Gud
Mera än nog
Jag älskar Dig

Igår åkte vi till Finnbacka i Dalarna. Det ligger åt Rättvikshållet till. Vi hälsade på Anders och Åsa Dunemyr, även om Åsa just åkt tillbaka till Stockholm med minsta David. Men vi fick tillfället att möta Anders mamma och det var ett glädjande möte. En sån underbar liten människa. Efter någon minuts samtal så kändes det som om vi känt varandra jämt. En supertrevlig kväll med hisnande sightseeing med Anders i bil (han backade nerför en jättebrant väg) och trevlig samvaro och en solig knottig kväll.

En del dagar blir bara perfekta.Igår var en sån. Inte för att jag var utan smärta, snarare tvärsom utan för att Gud gjorde så mycket i mig och för att vi fick möta så underbara människor.Vi åkte till Södermalmskyrkan i Stockholm för att träffa pastor Lennart och pastor Carolina en eftermiddag. Vi pratade och delade det vi hade på våra hjärtan med varandra och det var bara ljuvligt att sitta där och se dem och höra vad Gud gör och få känna deras glädje över att vi fanns där.Sen blev inte dagen bättre av ett matbesök i Uppsala på hemvägen på IKEA med yngstingen.Där träffade vi även en gammal vän(betoning på vän) med hans familj och vi pratade en stund.En person som jag saknade i många år efter sen han flyttade från byn.Så roligt att få möta hans fina fru och söta småflickor.

Jag har beslutat att följa Jesus (förra inlägget) Jag följer Korset och lämnar världen.Starka ord, javisst med för mig är det väldigt verkligt.Mitt jag är så sammanknippat med Honom så jag vet inte om det skulle gå att skilja. Utan Gud vill jag inte leva (utan Jesus) Jag klarar inte mig själv utan Hans kärlek och nåd över mitt liv. Han är min klippa den jag lutar mig på.Han är den som tröstar, helar och läker det som är sårat i mig.Jag är i ett bra beroende. Beroendet av Honom.

Hans röst har följt mig genom alla år. Jag hör verkligen Gud prata med mig och jag svarar Honom.Jag har min trygghet med mig var jag än är.Så jag blir kvar med dig Fader. Alltid

Jag har beslutat

Jag älskar att ha flickorna hemma. Deras grejor spridda över hela övervåningen, datorer och IPhones som ringer lite varstans. Kökssoffan alltid upptagen. Kakor och mjukt bröd försvinner med en väldig fart.Badrummet uppe som svämmar över av "tjejsaker".
Jag älskar det. Även om en liten del av mig även gillar ensamheten.
 Sonen flyttade till Bollnäs i veckan och blir inte hemma hos oss så mycket numera. Honom saknar jag. Hans oerhörda fantasi och knepiga stories över olika situationer, samt detta glada "Mamma" när han kommer in gegnom dörren.
Bettan blir hemma hela sommaren, Tesan två veckor efter sin operation. Vad det blir sen får vi se. Ni är älskade ni ungar...

Tack tack Jesus för att vår Tesa lever.Hennes magont visade sig vara brusten blindtarm, men hon opererades i tid om än lite försent. Men hon lever och hon kommer att bli frisk.Tanken på att förlora ett av sina barn får en att skåda in i en fasa utan dess like.Så tack Jesus för att du hör våra böner och att du leder även läkarna som har hand om henne.


Älskade fia, du och din syster betyder allt för oss föräldrar...

En mus i mitt hus...Eller rättare sagt i min säng. Storpaniken bröt ut vill jag lova. Både hos mig som skrek och flaxade med lakan och täcke och hos katten Cesar som ville äta musen och musen själv som gömde sig. Fråga är väl vem som var mest rädd....Men den var riktigt söt faktiskt även om sovrummet inte är rätt plats för den.

Mitt uppe i alltihop gick jag och hämtade mina Foppa.Jag ville inte ha musen på fötterna på något sätt. Men musen hoppade och studsade och till slut satt den på min toffel...Jag skrek så rösten nästan sprack...

De är inte ett dugg farliga, jag vet. Men allt som krälar och ålar sig fram (ormar) kan jag inte med. De är opålitliga på något sätt.

Såsär. Nu kom solen igång oxå. Skönt.

Det här är väl antagligen en sång, men man kan läsa den oxå. Det är väl Frälsningsarmen- antagligen. Denna härliga krigsförsamling som strider med blod och eld. Det fascinerar mig mycket.

Församlingens kvinnor har träffats idag. Pratat, delat Guds ord,sjungit, lekt lite lekar, ätit en god sallad och blev servade under lunchen av Håkan. De äldsta kvinnorna var mest imponerade av det. Kan han det....??? Hämta färdig sallad, skära upp bröd och duka ett bord de bör man kunna....Generationsfråga.
Ja sen blev jag så trött så det lär inte bli mer idag.

En tanke:

Om man tvivlar på Guds existens
Då har man inte sett färgen på gräset
Hört fåglar sjunga
lyssnat till vinden
Kännt det stilla regnet
mot ansiktet en mulen dag.
Inte sett färgen på blommorna
eller regnbågens hela palett
Man har missat hela meningen
att leva

Nu är Håkan hemma igen med presenter i långa banor...
En fin tavla av Jesus, armband och parfym.Vad bra jag har det. Inte illa att stanna hemma heller...

Lite shopping i Bollnäs.Lite nytillskott på makeup-sidan, en bok och ett brickbord att ha ute på vår brokvist i sommar.Även en fika på Krokanen.En trevlig eftermiddag med äldsta dottern.

Idag har jag varit duktig och städat i tvättstugan. Gissa bara hur dammigt det var där efter allt lammpulver som blandats. Jag använde Svinto till diskhon så den blev fin. Sen hade jag visst tappat den på golvet för en stund senare hoppade jag högt då jag tyckte mig se en "råtta". Men det var min svintobit som roade sig (eller mig) med att skrämmas.Inte undra på att inte Cesar ville ha den...
Jag vet jag vet, jag tillhör definitivt de lättskrämdas skara.

Idag ansvarade jag för vår samling kl 11. Vi hade inte en Gudstjänst direkt utan mer som en bönesamling. Jag saknade flera faktiskt som jag ville haft där,
Jag delade med mig av lite tankar från Jes 43 och Joel 1. Jag talade om våra hjärtans omvändelse.
Att allt som förväntas ske i oss som troende måste få komma utifrån en bruten egenvilja. Där Jesu liv och vilja får råda där finns det seger.

Ja sen åkte jag hem och sov en timme och nu saknar jag Håkan. Det är bara halva jag hemma känns det som. I sommar firar vi 25 årig förlovningsdag och i november 25 årig bröllopsdag. Som jag älskar dig Håkan.

Att vara i Din närhet
få landa mjukt hos Dig
Att kunna känna
hur Din kärlek
Så helt omsluter mig
Det är nåd nåd bara nåd

Jag är liten på jorden
Ingenting i jämförelse med Dig
Men hos Dig hämtar jag kraften
Så att Du kan verka genom mig
Det är nåd nåd bara nåd

Din kärlek är min styrka
Du är sången inom mig
Jag ger Dig idag mitt hjärta
jag vill bara ära Dig
Det är nåd nåd bara nåd

Håkan och jag fyller år båda på våren så i år bestämde vi att presenterna till oss skulle bli en hotell-helg i Uppsala.Vi skulle umgås med våra döttrar och ha kul. Precis så blev det. Även om en pastorsmiddag och ett möte på S-kyrkan stoppades in. Vi har pratat och skrattat, ätit och shoppat.På lördag-kvällen var tjejerna och jag iväg och hälsade på Anna-Carin Skoglund och henns assistent Anna. Vi skrattade mest hela tiden och alt blev tokigt till slut. Tesan undrade om jag verkligen kunde skratta sådär, men tydligen. Men det vara skönt att skratta. Glädje är läkande inifrån och ut på något sätt.
Sen bara älskar jag min man sååååååååååååå mycket. Han praktiskt taget skjutsade mig från dörr till dörr överallt hela helgen så jag skulle slippa gå långt med mina onda fötter.

Mötet på fredagen med Suzette Hatting var enormt stort för mig.Det måste upplevas, det kan inte beskrivas.

Nu hemma och vardagen har tagit vid.Jag är så välsignad i allt.

Mitt i livet vill jag ge Dig all ära
Mitt i kaos och i  grå dimma
Står jag med mina händer
lyfta inför Dig

Du är min källa
Du är vattnet jag törstar efter
Du har den närhet jag behöver
Du är min stora stora kärlek

Att vara med Dig är som
att känna doften efter ett regn
Att dricka vattnet jag får av Dig
Gör att jag aldrig blir
törstig igen

Jag älskar Dig
min käre käre Far

Lördagen började tragiskt. Ett stort flerfamiljshus i byn brann ned och många familjer blev hemlösa.Vi erbjöd oss via FB att ge husrum och idag samlar Smyrna in kläder, möbler osv till behövande. Så hemskt vilken fasa att förlora precis allt, även om alla människor klarade sig.

Sen kom familjen Holmgren från Segersta hit och vi åt och pratade åt och pratade. Väldigt trevligt att lära känna nya människor. Ja Gunnar och jag gick i samma klass vid Stigslunds skola i Gävle, men vi kände inte varandra speciellt bra på den tiden.
En både tragisk och trevlig dag. Till det mer roliga för egen del är att jag köpt penseer och planterat ute. Så vårlikt och härligt det blir.

Du ska heta Homsom

Igår var vi hela församlingen till Bollnäs Bibelcenter. Det är alltid så kul att vara där och numera känner vi oss väldigt hemma med dem.
Idag har jag varit på rtg på händer och fötter så får vi se vad det visar. Ont har jag väldeliga i fingrar och tår, men det som jag br på insidan är större. Kunskapen om kraften i Jesu blod. Samt för mig den oerhört dyrbara tron jag har på min Gud.
Efter sjukhuset tog jag mig en sväng på stan. Ett par stretch-jeans, en t-shirt och en sjal samt böcker inköptes. Nu klarar jag mig ett tag. Jag är en jeanslady.Jag har nästan alltid jeans och trivs med det. Med en fin tunika till så blir det jättefint.
Sen när jag gick över torget så var det blomsterförsäljning där. Hur mycket fina penseer som helst.Men då hade jag inga fler händer att kunna äbra i så det fick vara. Men det var fint att titta på. Alla möjliga färger så jag passade på att vila mig och bara njöt av färgprakten.

En lite rolig episod hände på sjukhuset. Den som ropade upp mig på rtg-avdelningen var en invandrare (man) Han gick fram och tillbaka i korridoren och skrek ungefär Homsom Homsom och jag kunde omöjligt tro det var jag. Men till slut registrerade min gärna det hela och jag reste mig upp. Är du Homsom sa han glatt? Nej men Holmsten sa jag. Du ska heta Homsom sa han. Men det gör jag inte sa jag.Men till slut enades vi om Holmsten som tur var. Sen frågade han mig när vi gick om jag hade "illa hörsel" oxå vilket jag nekade till. (Jag hade ju inte svarat.) Jag sa med ett vackert leende att han hade sluddrat på rösten så jag inte hade hört...han skrattade...jag inte höra illa. Jag micke bra sa han och försvann in i salen på rtg. Han var en väldigt glad och vänlig människa trots våra språkförbistringar.

Häromkvällen roade jag Håkan med att berätta om hur jag kände inför tysta retreater. Jag har länge drömt om att få tillbringa en helg på en sån. Men så kom jag på att hur gör man om man ex får slut på toalettpapper på sin toalett, får man fråga då? Eller hur gör man. Om man får en en spindel på sitt rum och inte vågar ta bort den. Kan man lösa det med teckenspråk kanske? Men det är ju oxå en form av kommunikation...Till slut var Håkan tvungen att skratta när han kunde se mig framför sig komma till retreaten med toarullar, och en stooor flugsmälla till alla spindlar som eventuellt skulle kunna dyka upp.
Jaja lite oseriöst skrivet kanske, men det var så jag tänkte. Tysta retreater tror jag är nyttiga för då får man stanna och möta sig själv och verkligen få lyssna till vad Gud säger.

Så någon gång blir det (med toapapper och flugsmälla i packningen)

Livskvalite...för många människor är det resor och upplevelser i främmande kulturer och BungyJump.Jag kom till denna värld så långt från detta som möjligt.Jag kan väl kanske jämföras med tjuren Ferdinands luktande på de eviga blommorna under korkeken.Jag älskar att sitta på bron ute. Så fort det bara går så ska jag sitta där med en kopp te och läsa med Dayton och katterna nedanför i gräset.Vet ni fåglarna sjunger som högst om våren och speciellt högt är det här runt vårat hus. Det brukar bli öronbedövande framemot sommaren, men nu är det precis lagom.Jag sitter där och blundar och lyssnar på alla ljud som är mina på något sätt. Något som jag känner trygghet I bambuspelets rasslande i den svaga viden och lammens bräkande...Livet ä r här och nu!






.

Vi skulle bara in en sväng...

Idag skulle vi en snabb sväng på Erikshjälpen och där fastnade vi länge. Mycket på grund av att Håkan träffade någon han kunde diskutera andliga frågor med (tänk att man valde en man så lik sin egen pappa liksom) Jag köpte en bok och två muggar och sen åkte vi och tittade på där nya Erikshjälpen ska ligga i framtiden. Jaha sen fick vi för oss att vi skulle till Mediastudion. Väl där så fick vi bra pris på en dator som hade allt vi behövde så vi slog till. Ny dator...härligt!
Middag blev våfflor-det är ju det jag säger. Vi blir det nya paret Sally och Arne(svärföräldrarna) där hos dem äter man alltid våfflor på lördagar.Men gott ibland, det är det.

Om det nu finns någon läsare alls av denna blogg så oroar jag mig för att jag ska uppfattas som lite hård och hurtig när det gäller min tro. Det är inte alls så jag är. Men min tro på Gud har följt mig (och jag den) sen mina tidiga barna-år.Jag var bara tre år första gången jag böjde mina knän vid min säng och bad till den Gud jag anade någonstans.Sen har det varit vi.Vid trettio år tog jag ett nytt beslut att vandra min väg tillsammans med Honom och vi är oskiljbara. Men livet går ju förstås upp och ned och numera har jag lärt mig att vända mig till min Gud för att få ny kraft och styrka. För visst är det frestande att klara sig själv...
Det finns oerhört mycket smärta i mitt liv, men jag väljer oftast att inte skriva om de stunderna för jag tycker då att jag upphöjer det som gör ont.Det finns det som är vackrare att skriva om.
Mjuka gosiga lamm, morgonljuset, fåglarnas kvitter...

Blessings/AnnaLena

Vår församling har i påsk-helgen undervisning om vad Jesu blod betyder i våra liv. Idag undervisade jag.Underbart. Så härligt det är att få ge ut Guds Ord och försöka visa på det som upplyfter och upprättar människor. Jag älskar det.
Det finns inget starkare än blodet från Jesu kropp. Det finns inget som kan mäta sig med den kärlek som Gud visade när Jesus fick plågas ihjäl för oss.
Tack Jesus för att du dog och uppstod och gav oss det eviga livet, hälsan och befrielsen. Ja men du är väl sjuk säger du kanske...Men jag erkänner aldrig det som min identitet och jag försöker tala om det så lite som möjligt. Min riktiga identitet är i Honom. Hos min Gud som jag älskar och ärar över allt annat.

Jag har en orubblig tro på min Gud och Fader.Att Han hör mig även när inte jag hör Honom. Att när jag känner mig svag då jag är stark i Honom. Ingenting som kan hända mig kan få mig att tvivla på Gud. Men om du blir hotad till livet säger du kanske.När någon ber dig avsäga dig din tro för att få leva. Ja då väljer jag min Far in i evigheten. Jag är inte alls stöddig nu och jag skriver med bävan i mitt hjärta. Men om jag ägde allt men inte Jesus...vore livet värt att leva då? Nej ett liv utan min Far är inget liv.

Mitt liv är inte de stora segrarnas utan snarare den tuffa prövningens. Jag gråter, skriker och skäller på Gud när det är som värst. Då hör jag den stilla stämman som jag lärt mig älska:
Jag finns ju här min dotter. Jag överger dig inte.
Så- livet med Gud är det bästa man kan leva.

Hillsong - Oceans Will Part - With Subtitles/Lyrics

Gud inte en minut till med denna eviga värk och ömhet i tår och fingrar.

Allt ju vilar i min Faders händer skulle jag som barn väl ängslas då.

Men det gör så ont.

Genom mina sår har du blivit helad

Var är Du Gud, det känns inte som du hör mig.

Så nära så nära. Här är jag min älskde dotter

Jag lämnar dig aldrig