Idag var svägerskan och jag till Erikshjälpen för att kolla på tillfälliga gardiner åt våra svärföräldrar.Fanns inga med de rätta måtten.De är stora fönster på Skidan.Det blev lite trångt där med röran av saker och alla människor  hemma hos dem, så nu är jag hemma och funderar.
På livet, döden och katten Cesar. Det blir fort för mycket för mig med många människor runt mig. Jag känner mig stressad och då gråter jag för allting i princip. Så det känns bra att vara hemma nu.Sorgen kommer och går blandad med oro över min älskade lilla kattkille som har varit borta en vecka nu.

Idag är det tungt. Både utanför fönstret där regntunga skyar far förbi och inom mig där det är sorg.För att tillvaron skulle bli helt perfekt så bet jag sönder en tand oxå.Skärvorna skramlade i munnen tillsammans med frukosten.
Begravningen för Ing-marie är idag på St Lars kapell i Bollnäs. Men det är bra att det blir gjort för jag tror att det blir lite bättre sen.Jag ska skriva ut ett tal som jag filat på en vecka nu. Få se om jag kan hålla det alls.Återstår att se.
jag sörjer dem alla tre idag. Mamma, pappa och syrran. Min grundfamilj är nu i himlen.Jag har mycket att göra kvar här så det dröjer länge innan jag ansluter.

Det finns nåd för varje dag.Må solen lysa över dig idag och gläd dig i Herren.

I två kvällar nu har vi varit till Sionförsamlingens tältmöten i Alfta. Daniel Viklund predikade väldigt intressant och bra. Sionförsamlingen har jag på en speciell plats i mitt hjärta sen mina tonår. Jag vistades mycket i både Brobergs och Lindbloms familj. Jag var med på möten, sjöng och spelade gitarr. Nu är alla dessa barn vuxna är gifta och har egna barn. Det var väldigt roligt att se både Elisabeth och Marcus in action. De har jag så mycket minnen av. Så jag njöt av sång och musik och att få prata med dem alla efteråt. En vrå i hjärtat sparar jag åt dem...

Annars känns det tungt i omgångar sådär.Så idag bestämde jag mig för att backa ned lite och bara vara. Inte att hela tiden försöka kämpa emot gråten utan hellre minnas och försöka ta emot den.Jag tror att det är bäst.

Dagarna går åt att överleva.Sorgen går i vågor, men det går. Jag överlever detta med. I`m a survivor i Guds kraft.
Idag var vi till  I-M:s lägenhet, en inte alltför trevlig stund.Vi åkte dit med en massa kartonger och ställde in och gick igenom vad som behövdes göras och vad jag ville ha.Mest blir det saker efter mamma och pappa som får följa med hem.

Baksidan av sorgen tror jag är glädje....Jag vill tro det. Att det vänder när det är som mörkast och allt det där.

Igår dog min syster. Jag var med henne tills hon gav upp andan.Hon klarade inte av ett liv att andas själv längre och skulle för alltid bli bunden till resp. Det klarade inte jag av att veta så därför lät jag henne gå. Jag är säker på var hon gick. Hon är i himlen hos Jesus och hon är frisk och har fått möta mamma och pappa.
Jag är ledsen och har inte sovit inatt, allt känns märkligt. Jag mår illa fysiskt. Men långt där inne så är jag oxå glad för hennes skull. Helt klart är jag det.

Idag tog jag i samråd med syrrans läkare att de ska dra ned på respiratorbehandlingen för att se hur det fungerar. Gör det inte det så får hon flytta vidare (avlida). Ett beslut jag inte önskar någon annan att ta.Det måste vara fel att bestämma över död och liv? Men om inte livet är livsdugligt, vem bestämmer det? Vad är livskvalite? Kan man kalla det livskvalite att bli ett vårdpaket någonstans...Frågorna är fler än svaren...
Men jag kände verkligen Gud oerhörda kärlek i det här beslutet.Nu är det upp till honom att bestämma. Men känslor har jag ju och det svämmar ofta över av tårar och förtvivlan, för även om jag vet var hon går iväg så betyder det ju inte att det blir ett oerhört tomrum, ja efter dem alla tre. Pappa, mamma och syrran.

"Han omsluter mig på alla sidor" Det gäller både syrran som kanske är på väg över, men även mig och familjen som lever kvar/ Bless