Nu ska jag berätta om en sak som har funnits ett tag i mitt hjärta. Det är inte för att "göra upp" med min mamma" utan hellre för att förklara Guds storhet.
För något år sen så sa mamma helt plötsligt en dag att jag var inte ett önskat barn. Jo men bara på det sättet att jag kom till världen bara för att mina förståndshandikappade storasyster skulle ha någon anhörig då de gick bort. Jag blev bestört och ledsen naturligtvis. Ja men det bara är så sa mamma, men när du kom så älskade vi dig så klart. För mig blev det en märklig känsla att jag bara fanns till för någon annans skull. Mitt egenvärde?
Jag kämpade med den där kommentaren och mina föräldrar blev dementa båda och vi kunde aldrig mer ha det där samtalet som jag velat. Jag kände mig så sårad, så arg och besviken...men jag pratade med Gud om mina tankar och känslor. En dag när vi pratades vid jag och Gud så sa Han:
Precis när du tog form och blev till i din mammas mage så fanns jag där. Jag såg dig. Du var planerad av mig...
De orden löste mig från smärtan av att vara ensam på något sätt. Jag var planerad av Gud. Han har en plan för mig, bara mig. Jag är älskad av Honom och har varit sen första stund.
Så är det för alla barn. Så är det för alla människor hur de än ser ut och blir när de är födda.Gud var där och välsignade i befruktningsögonblicket.
Gud vill ta bort även din smärta. Han älskar dig.
Tänk inget ont om min mamma nu, för hon var absolut den bästa mamma jag kunde ha. Mina två föräldrar var och kommer alltid att vara så högt älskade och respekterade av mig.
