Om det nu finns någon läsare alls av denna blogg så oroar jag mig för att jag ska uppfattas som lite hård och hurtig när det gäller min tro. Det är inte alls så jag är. Men min tro på Gud har följt mig (och jag den) sen mina tidiga barna-år.Jag var bara tre år första gången jag böjde mina knän vid min säng och bad till den Gud jag anade någonstans.Sen har det varit vi.Vid trettio år tog jag ett nytt beslut att vandra min väg tillsammans med Honom och vi är oskiljbara. Men livet går ju förstås upp och ned och numera har jag lärt mig att vända mig till min Gud för att få ny kraft och styrka. För visst är det frestande att klara sig själv...
Det finns oerhört mycket smärta i mitt liv, men jag väljer oftast att inte skriva om de stunderna för jag tycker då att jag upphöjer det som gör ont.Det finns det som är vackrare att skriva om.
Mjuka gosiga lamm, morgonljuset, fåglarnas kvitter...

Blessings/AnnaLena