Ja dagarna går. Ibland är jag väldigt ledsen och ibland går det bättre. Man säger att barns sorg är randig.Det är min med.
Nu är det höst i BroErskes i Ämnebo och höstlöven dalar ned från vår stora lönn fuktiga röda och kalla.Hösten har verkligen fina färger.

Imorgon händer det som jag längtat efter och det är att vi åker till Stockholm och G12 konferensen.Vi ska ha oss och bo på hotell Clarion på Södermalm alldeles nära kyrkan.Blir som en minisemester med dagarna fulla av sång och undervisning.Härligt. Elisabeth har kommit hem för att passa hus och djur så vi kan koppla av helt.

Jag har verkligen fått en bra psykolog.Jag har träffat henne två gåner nu och det är så lätt att prat

Det gäller att hålla modet uppe. Annars dras det rätt fort ned verkar det som. Äntligen har jag fått tid hos psykolog denna vecka. Typiskt att jag ska må så dåligt när min psykolog får barn och min läkare flyttat. Så jag har fått vänta en hel sommar.

Livet är fullt av saker. Det är för mycket sånt nu.Men för lite katt. Jag saknar Cesar så hjärtat håller på att brista.Nu ska jag ta itu med en kartong till...

Idag var det röjning av syrrans lägenhet igen. Vi hade lyckats med att intala varandra att vi hade det mesta gjort, men inte då.Det var massor av saker kvar. Vi drog genast igång och jag tog köket och Håkan ett förråd. Vi jobbade så svetten lackade.Packade i lådor, slängde i sopsäckar osv...Vi blev ivrigt ackompanjerade av en av syrrans kompisar.Han hängde på och pratade oh pratade.Jag tror han lyckades med att säga "Du AnnaLena" ungefär femtio gånger på en liten stund.Till slut intresserade vi honom för att hjälpa till och bära ut saker. Det gillade han skarpt. Han blev riktigt stor på sig där ett tag...
Vi fick med oss massor hem naturligtvis.Så sjukt med saker vi har nu...Egna, från mamma och pappa, syrrans samt en hel del faktiskt från Vängsbo. Vi kan ha egen Loppis till nästa sommar. Jag tror faktiskt vi ska ha det. Det vore lite kul oxå att få träffa lite folk och sådär.

Iallafall så är det såhär att Gud är med. Både i med och motgång.Jag bara vägrar tro något annat.Han är kärleken och Han är den jag behöver. KRAM/ A-L

Jag vill tro på en ljus framtid. Hoppet är det sista som lämnar människan och jag säger att min tro på Gud aldrig lämnar mig.Gud är bara god. Trots det jag möter i mitt liv kan det omöjligt skyllas på Honom. Inte när Han bara finns där med sin kärlek och vakar över mig varje timme, varje minut, varje sekund.

Men visst känns det. Känslorna sitter löst på något sätt. Stabiliteten har försvunnit och minsta lilla får mig att gråta. Idag stod jag och grät nere vid postlådan.Det kom en tanke, ett minne som jag inte hejdade utan den fick flyta med bara. Jag saknar pappa, mamma och IngMarie och min lilla katt så hjärtat går sönder...
Sorgen över katten Cesars död utlöste en rejäl sorg över den familj jag mist de senaste åren.Men jag tror att det är bara bra att sörja.Gör man inte det så kan man fastna på något sätt i en negativ cirkel.Jag ser inte ljuset än men jag anar att det finns.

Sångstrof: Beause He lives I can face tomorrow. Den lever jag på.

Jag har känt mig helt inkapslad senaste månaden.