Jag vill tro på en ljus framtid. Hoppet är det sista som lämnar människan och jag säger att min tro på Gud aldrig lämnar mig.Gud är bara god. Trots det jag möter i mitt liv kan det omöjligt skyllas på Honom. Inte när Han bara finns där med sin kärlek och vakar över mig varje timme, varje minut, varje sekund.

Men visst känns det. Känslorna sitter löst på något sätt. Stabiliteten har försvunnit och minsta lilla får mig att gråta. Idag stod jag och grät nere vid postlådan.Det kom en tanke, ett minne som jag inte hejdade utan den fick flyta med bara. Jag saknar pappa, mamma och IngMarie och min lilla katt så hjärtat går sönder...
Sorgen över katten Cesars död utlöste en rejäl sorg över den familj jag mist de senaste åren.Men jag tror att det är bara bra att sörja.Gör man inte det så kan man fastna på något sätt i en negativ cirkel.Jag ser inte ljuset än men jag anar att det finns.

Sångstrof: Beause He lives I can face tomorrow. Den lever jag på.