Det är med förvåning jag läser om en ort i södra Sverige där man vägrar ta emot flyktingbarn.Om det var rent praktiska orsaker, men i media verkar det vara en utbredd ovilja.Men man ser bara medias bild det ska man vara medveten om.
Hur kan man vägra ta emot hjälpsökande? Hur tänker man då? Har man tappat totalt medkänslan och empatin mot sin nästa. För de här ungdomarna är verkligen vår nästa. De är ofta föräldralösa och behöver vårat stöd.
Allt de berättar är kanske inte sant, men man måste ändå kunna tänka sig att maka på egen bekvämlighet och ställa upp på någon annan.
I vår by är vi den enda familjen som tog emot flyktingbarn i vårat hem. Vi är inte duktiga alls och har ingen utbildning. Men vi är vanliga stabila människor som vill känna att vi gör något för vår nästa.Naturligvis kan inte alla och alla vill inte, ta emot flyktingar i sina hem. Det ska vi respektera. Men öppna i tanken och verka för att samhället blir det. Det är en plikt tycker då jag!
I vårat fall blev det Zaher, vår underbare kille. Nu har han bott hos oss ett halvt år och nu känner vi varandra rätt bra. Han är ordningssam, artig, trevlig och social. Vi brukar säga att vi numera har tre barn. Så känns det!
Så det ger så mycket att göra något för någon annan. Det inte bara kräver hela tiden även om det periodvis känns mycket.
För mig som kristen så ser jag ju oxå Jesu välsignelse i det vi gör. Vi tar hand om en av dem som Jesus ömmade mest för. Barnen och föräldralösa.
Det känns bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar