Grannen lite längre bort i byn har kaniner. Hon använder dem i att träna hundar. Inget jag vill fördjupa mig i direkt.
De är ofta utomhus i en skogsbacke/äng och från grusvägen där jag och Dayton går våra promenader så kan man se som svarta siluetter av kaniner från sidan. De är så stilla. De bara är liksom. Tills någon av dem börjar att springa, då skuttar alla iväg uppmot skogen och de trygga burarna. Det har liksom blivit vår ritual att titta på grannens kaniner.
Nyss kom katten Amos in med en liten svart ödleunge. Jag avvaktar numera bakom glasdörrarna till finrummet. Man kan inte vara rädd för en ödla? Jovisst helt klart kan man det. Jag är det. Men Tesan är en modig tjej så hon är ute med Amos och den numera halvdöda ödlan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar