Mamma ligger nu på det yttersta. Hon är ett skelett utan kött. En lunginflammation har tillstött och nu orkar hon inte mer. Men livet i henne är ändå så segt... Hon andas stötvis och spärrar upp ögonen i ångest.
Där emellan så sover hon eller halvdvalar...Ögonen är vända ut och in.
Jag är hos henne så ofta jag kan men inte hela tiden...Det orkar jag inte. Efteråt så ska jag ju orka med allt.Begravning osv...All kontakt med anhöriga och släkt...

Det är gräsligt att det ska bli såhär. För mig känns det outhärdligt att det är mamma som ligger där i sängen...Det är inte min mamma utan en annan tant!
Men när Jesus tar hem henne så är hon framme...Hon är på väg över men det tar tid. Hon får träffa förhoppningsvis se som gått före...Det unnar jag henne. Det är bara det att jag saknar henne så...