Ibland faller jag i självömkan. Ofta när människor i all välmening tycker synd om mig då jag har ont.Jag ägnar mig åt att gråta över mitt yrke som jag inte kan utföra osv. Men är det egentligen synd om mig? Nej det är det inte.Ens liv blir mycket sällan som man tänker sig. Man får haka på ändå och göra vad man kan åt sin situation. Precis det har jag gjort. Numera arbetar jag på frivillig basis när jag orkar som pastor i min älskade församling. Jag undrar om man kan ha det bättre egentligen? Jag älskar att vara med människor och är ofta in till "vännerna bredvid" för att prata bort en sväng och dricka kaffe. Jag älskar faktiskt mitt liv mitt uppe i all smärta. Jag älskar att veta att jag är i Guds vilja med mitt liv och jag har det bra.Men vill du inte bli helad brukar människor fråga? Jovisst alldeles självklart men under tiden gör jag det jag ska och jag bara älskar det.