
Jag var väldigt otrygg då jag var liten. Jag brukade sitta uppkrupen
i mammas garderob och tänka att förr eller senare dör väl alla ifrån mig.
Men jag hann bli vuxen innan föräldrarna dog.
Rädsla och nederlag i tänket har följt mig genom hela livet. Jag är den som frivilligt intagit platsen som klassens hackkyckling, som tyckt mig vara fulast,magrast och knäppast.
Mitt självförtroende har aldrig varit på topp.
Men en stabil relation med Gud har jag alltid haft. Första gången jag bad var jag tre år och böjde knä vid min säng och pratade med Gud. Sen gick jag ut i köket till mamma provsmakade kakor och berättade om min upplevelse.
Gud har följt mig och genom åren har vi pratat ofta om min självbild.Han tycker att den är helt galen naturligtvis och jag har instämt men inte kunnat göra så mycket åt det. Gud kunde inte heller ändra min självbild för det måste jag göra.
Åren har rullat iväg och nu vid över 40 så har jag en annan självbild. Det började med att jag en gång insåg vad nattvarden egentligen betydde för mig, som jag. Jag skulle inte komma till nattvarden och känna att jag var redo att ta den.Att jag gjort något för att förtjäna Guds kärlek. Inget beror på mig utan allt är pga Jesus. Då avtog känslan av mindervärdighet. Det är vad Jesus gjorde som är viktigt. Jag själv kan aldrig göra mig riktigt klar nog för att kunna fira nattvard utan det är endast Jesus som kan fixa till rättfärdighet.Det går inte på annat sätt.
När jag såg det så har bir för bit bilden av mig själv förändrats. Jag faller gång på gång tillbaka i "fulastejag syndromet" men det går bättre. Jesus dog för mig. Han valde att gör det. Jag är skapad av Gud och Han älskar mig som jag är.