Jag hoppar in direkt där jag är i livet. Mitt i sommaren, höbärgning, fosterbarn sjukdom och relation med min Far.Igår påbörjade jag en medicinering med Methotrexat och Cortison.Starka grejor...Vilket känns idag. Jag känner mig som en trasa...(hur känner sig en sån och har de känslor...) Jag försöker skoja till det men just nu är livet inte kul.Jag mår illa och som sagt" trastrött..."

Men när jag inte orkar mer så vill min Gud bära mig.Inte bara då utan genom allt. När mitt liv är på höjden och när jag är i djupet och...när allt är OK då vill Han vara nära. Det där gäller oss alla. Hur nära vi vill ha Gud? Klarar vi oss själva ibland när det går bra...eller. Något att verkligen fundera på...