Imorse då jag vaknade tänkte jag på Frälsningsarmens grundare William Booth. Jag tänker oftast inte speciellt djupt på morgnarna, så det vill jag absolut inte framhålla.
Men nu funderade jag på hur de hade det i början av grundadet av armen.
Inget stöd på något sätt, William hade sin fru Chatrine och några till som predikade ev eangelium. De blev slagna och spottade på om dagarna. Kvällarna ägnades åt att plåstra om varandra och be. Sen nästa morgon upp igen och en ny dag för evangeliet tog sin början.
Sådär kan det inte gå till idag kanske, men deras hängivenhet för evangeliet förundras jag över. De gav allt för att människor skulle bli frälsta.
Ett annat exempel är Kathryn Coleman (fel stavning?) Hon var så ung då hon gick ut i tjänst för Herren men hon gjorde det och gjorde det livet igenom. Hon föll men reste sig igen.
Det finns många exempel på stora gudsmän och kvinnor, men sådana är vi alla. Vi är alla Guds tjänare och tjänarinnor och vi väljer vad vi vill göra med våra liv och vår kallelse.
Man kan vara sjuk och skröplig men man måste komma ihåg att insidan är inte missfärgad av sjukdom, utan anden i oss är levande och vill ständigt höra ifrån himmelen.
Läs gärna biografin om Willima Booth Och Kathryn Coleman (stavningen) Vi lånar gärna ut böckerna till dem som vill läsa.
Man blir så uppmuntrad i anden av dessa människors berättelser.
1 kommentar:
Javisst ser man upp till såna trostjänare. Dom drog sig inte undan. Fina förebilder.
Skicka en kommentar